|
Svenska språket för mig
Mitt barnahuvud bubblade av historier.
Och jag skrev. I min värld.
Med skolan kom ämnet Svenska.
Kommer c före d? Kommer g efter r?
Varannan gång blev det rätt.
Det beror på från vilket håll man tittar
på alfabetet, tänkte jag som sjuåring.
Om jag ställer mig vid A så blir svaret ett,
men springer jag bort och tittar från Ö
då blir svaret ett annat.
Hur är det tänkt att man ska springa?
Ett m eller två m?
"Men lyssna Anette!", säger fröken irriterat, "Ha!mmare! Det är ju ett kort a. Då blir det två m.", säger fröken bestämt.
"Haaaaaaammare", funderade jag. Det kan bli väldigt långt.
Då blir det ett m, tänkte jag bestämt.
Mellanstadiet sysslade vi enbart med av-
stavning.
Avstavn-
ing.
Avst-
avning
Att det kunde vara så viktigt
hur man gör när raden tar slut.
|
Sen kom adverb, prepositioner, dativ, ackusativ, kommatecken, bisatser,
semikolon och pluskvamperfekt.
Skrev aldrig tillräckligt.
Nyckfulla ologiska regler.
Men historien var ju så rolig.
Och så lät det så bra i mitt huvud.
Hallå Anette, du ska ju inte skriva med öronen!
Försökte vara döv.
Inte lyssna till orden.
"Jaha, då har jag satt betyg på er", smackar
lärarinnan belåtet.
fortsättning
|