|
Herregud jag är humanist!
På toaletten faller jag pladask för beskrivningen av Ayn Rand i Voltaires majnummer.
Tangenterna smattrar, beställer direkt.
Googlade fram till Nina Burton.
Jösses, en poet som lotsar oss fram
"mellan naturvetenskap, teknik och poesi för att se beröringar och gränser"
Tangenterna smattrar, beställer direkt.
Läser i Metro om Kulturchock, prenumerera på tre slumpvisa kulturtidningar i kvartalet.
Tangenterna smattrar, beställer direkt.
Byta elbolag - kultur på köpet?
Tangenterna smattrar och Voltaire hamnar på toaletten.
Men först när jag läser hela Nils Uddenbergs bok om Carl von Linné
börjar jag misstänka en allvarlig sjuka.
Insikten träffar mig som en tårta rätt i fejset.
Jag skrattar till och slickar mig om munnen.
- Herregud, jag är humanist!
Som att vara nykär och sex år gammal.
Jag hade ju inget språköra.
"åårrrevuuoaar" skrev jag i franskbokens marginal.
Bokstävernas kombination
gav mig ingen ledtråd.
Språk var svårt.
Ett annat språk var lätt.
Matematik.
Vi fann varandra
och vips var jag utvisad i teknik- och naturvetarbåset.
Här har jag stått och skrikit mig blå.
Min matematiska taktkänsla gjorde skolan till en dans.
Men jag har aldrig haft behov av att förklara varför äpplet faller.
Aldrig experimenterat, provat, testat för att komma fram till en modell.
Aldrig velat konstruera dragkrokar, dammsugare eller tandborstar.
Helt enkelt aldrig satt min fot på Hjärnkontoret.
- Okej, vilken burk kommer att rulla snabbast?, säger fysikläraren.
I 100% av fallen gissade jag fel.
Matematiken är
generell
som alla våra gemensamma känslor.
Abstrakt
som livet själv.
Matematiska problem
sätter fingret på nerven.
Logiken skapar och sorterar.
Matematikern är en städtant ā la Carl von Linné
som vill finna den naturliga ordningen.
Problemen ska lösas med tanken - enbart.
Det är detta som lockar mig.
"Det finns en objektiv verklighet som är vetbar för människan genom vårt förnuft, och att tänka är en både andlig och nöjsam aktivitet (tänk på det välbehag man känner av att ha nått fram till en grundläggande insikt, exempelvis löst ett matematiskt problem)", hävdar Ayn Rand.
Med grädden rinnande ner för mina kinder,
vet jag att det är livet som fascinerar och döden som inspirerar.
Tragiken griper - som mannen i huset med halvfärdigt staket där det ensamma blå tv-ljuset lyser varje kväll och där en kvarglömd trehjuling ligger i trädgården.
Komiken befriar - som när min nakna treåring tar ett bestämt tag i sin pung och frågar allvarligt: Mamma, vad gör den här?
Ja, och så till sist matematiken som en ständigt närvarande osalig humanistisk ande.
Jag är inte längre utvisad.
Jag tänker omdefiniera rinken.
Töa upp isen
och med klubban som häst
galoppera ut i gräset som tillhör klassen Triándria.
Au revoir!
|