|
Bakom min rygg har männen
smugit ut ur sina arbetsrum.
Likt akrobater har de klättrat upp på varandra och formerat en mänsklig pyramid.
Snabbt vänder jag mig om.
En ensam man står kvar.
Harklar sig nervöst.
Men så ler han.
Jag ler.
Vi nickar.
Med återvunnen självsäkerhet vandrar han iväg visslandes längs korridoren.
Jag skakar på huvudet.
Svänger runt hörnet.
Så fort jag svängt om hörnet, smiter männen åter ut från sina rum och formerar pyramiden.
Med åren har jag blivit snabbare.
Då och då lyckas jag få en glimt av "herrarkin".
Men än så länge är jag inte tillräckligt snabb för att se vem sitter på toppen.
|