|
Bara slapp
- Ryggmärgsbedövning hinner vi inte med, smackar barnmorskan.
Någon mumlar om en axel.
Skulle få andrum.
Var är knarket?
Det borde vara ett par timmar kvar.
- Det är ändlig tid, viskar Marcus.
Åtta minuter.
Ut kom hon.
I lagom hoptryckt form.
Helt täckt av vitt fett.
- Mina bruna ögon, säger Marcus.
- Lika blåögd som de två andra, säger jag.
- Varför är du tjock?, frågar barnen.
- Det tar tid att bli smal igen, suckar jag.
- Du lovade, säger dom.
- Men ni kan sitta i mitt knä, titta magen
är helt sladdrig, säger jag.
De tittar på mig tveksamt
där jag sitter likt en buddha
i min tajta amningströja.
- När är det dags?, frågade den tjugonde kollegan.
I början kände jag medlidande.
Men man tröttnar på att vara trevlig.
- Jag är bara fet, svarade jag
och önskade innerligt en T-Shirt med trycket
SLAPP!
Mina fräna svar gav resultat.
Ingen vågade fråga.
När det var dags för tredje.
Det pågår en kamp.
Min hjärnan säger:
Va stolt över din kropp. Take it or leave it!
Mitt hjärta suckar:
Du ser för djävlig ut.
Desperat googling.
Nyduschande smala kvinnor flimrar förbi
poserandes i amningskläder.
Utan sprängfyllda bröst,
svampaktiga magar
eller dallriga rumpor.
Inga löst sittandes amningstunikor
så långt ögat når.
- Vi vill ha O'boy, skriker barnen.
Bara en minut till.
- Nuuuuu!
- Okej, suckar jag.
Hjärnan får vinna idag.
|